Jag råkade av en slump se Jonas Gardells ”Åh, Herregud!” som gick på svt1 idag. Och det fick mig att fundera på det här med tro.
Jag är uppvuxen i en icke-religiös familj. Jag och min syster är förvisso döpta, men i övrigt höll mina föräldrar oss ifrån religiösa sammanhang, eftersom de ville att vi skulle kunna göra ett aktivt val själva när vi var vuxna. Alltså gick vi aldrig i söndagsskola, vi var inte med i frireligiösa scouter och läste varken bibeln eller bad bordsbön till maten.
Dock valde både jag och min syster att konfirmera oss. I mitt fall gjorde jag det inte för att få presenter, utan för att jag var i en sökande period och helt enkelt tyckte att jag visste för lite om kristendomen. Under tiden i konfirmationsklassen kom jag fram till att kristendomen nog inte var tillräckligt tillåtande för min smak, men valde ändå att slutföra konfirmationen. Jag kände mig inte hemma i svenska kyrkans fyrkantiga ram – min gud fick inte riktigt plats där.
Sedan dess har jag nog varit sökande. Jag betraktar mig som andlig, men inte religiös. Jag har en inre övertygelse om att det finns något större, något högre, men jag vet inte om jag anser att Jesus var guds son (även om jag håller med om att han var en hyvens karl med många bra idéer). Jag älskar kyrkor för deras vackra arkitektur och stämningen, men jag kan inte påstå att jag känner mig närmare gud i en kyrka.
Istället är jag nog som så många andra svenskar – andlig i det lilla, personlig i min relation till vad-det-nu-är som är den där högre makten. Och jag är övertygad om att min tro är lika sann som vilken annan tro som helst.
När polisen sedan gick ut med en 
