Det är söndag. Söndag, och jag sitter i min kära fåtölj med en stor filt över benen. Jag fryser, känner mig låg och trött. En annan dag hade jag struntat i det; sett till att göra något praktiskt, ut och gå eller skriva för att komma på bättre tankar.
Idag sitter jag bara här och stirrar på skärmen utan att ta mig för någonting. Jag har ingen ork, lust eller vilja, och även om jag rent logiskt vet att det troligtvis skulle bli bättre om jag tog mig för någonting kan jag inte uppbåda energin.
Solen har strålat från klarblå himmel idag. Jag och hundarna har varit ute på promenad, och det var så varmt i solen att jag kunde ha på mig min höstjacka istället för den varma vinterjackan. Det har droppat från taken och en svag doft av grillad korv har legat i luften.
Så varför har jag varit trött och låg hela dagen? Varför vill jag inget hellre än att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet? Varför är jag låg idag, när jag borde vara lycklig över att vi äntligen fått ljusare dagar och dropp från taken?
Bara en hård kommentar, några ord som kan tänkas vara riktad mot mig eller ännu ett misslyckande, och jag är där igen. Som om någon dragit undan mattan under mina fötter; som om hela min värld, hela min verklighet har kastats åt omkull. Jag kan nästan känna snaran runt mina axlar, runt min hals som hotar att dra ner mig under ytan.
Skillnaden är att nu vet jag att det är en kväll, nån enstaka dag som det är såhär. Hela min tillvaro rasar inte, det är bara ett tag det händer. Det är korta stunder jag förlorar fotfästet, inte för gott. Det är en tröst, men en liten sådan när man kämpar med allt det tunga. Så istället går jag och lägger mig, gömmer mig under täcket och låter sömnen förpassa ångesten och hopplösheten till en annan plats.
I sömnen får jag vila, i sömnen får jag ro. Inte konstigt att den eviga sömnen ter sig som en lockande befrielse ibland – även om jag givetvis vet att det är en alltför lätt utväg. Jag får vackert fortsätta min kamp, mitt stångande mot det tunga mörkret. Och jag antar att jag för varje dag som går vinner en liten, liten seger.
Jag för sömndagbok just nu, på uppdrag av min terapeut. Jag får fylla i ett formulär varje dag över när jag gick och lade mig, när jag somnade, när jag klev upp och hur dagen var. Om jag varit ovanligt trött, om jag sovit något dagtid. Det jag har märkt av att föra sömndagbok är att jag borde vara mycket piggare än vad jag är. Jag sover nämligen runt 8 timmar per natt, men är ändå oftast helt trött och slut på kvällarna. Helgerna ägnas åt att ta igen den sömn jag missat under veckorna, och oftast sover jag runt 12 timmar på helgerna.
Jag vet inte riktigt vad det här kommer resultera i. Det finns förvisso sömnspecialister på mottagningen jag går till, men de sysslar mest med personer som sover för lite. Inte såna som jag, som sover för mycket eller har extremt stort sömnbehov. Förhoppningsvis kan det dock leda till att jag får lite bättre känsla för hur mycket sömn jag behöver, och hur jag ska lägga upp det. Det vore så otroligt skönt att få normalt sömnbehov, att klara sig på 8 timmar per dag och känna sig pigg då. Att slippa gå omkring som en zombie för att man ”bara” sovit 8 timmar den natten.
Jag var hos min terapeut idag. Igen (för den som har läst den här bloggen ett tag borde nog ett mönster börja utkristalliseras nu, nämligen att jag går dit varannan vecka. oftast tisdagar). Vi kom att prata rätt mycket om sömn.
Jag är nämligen den där sortens människa som kan sova hur mycket som helst. Och med hur mycket som helst, menar jag huuur mycket som helst. Får jag sova ut en vanlig (helg-)dag, sover jag lätt 12 timmar. Är det en dag när jag inte mår särskilt bra, känner mig låg och deprimerad, kan jag sova ännu mer. Upp emot 14-15 timmar är inte ovanligt sådana dagar.
Det här är såklart inte normalt. En vuxen person ska klara sig på åtta timmars sömn, men för mig är åtta timmars sömn döden. Då är jag så trött på morgonen att jag har svårt att kliva upp, och jag utnyttjar jobbets flexmöjlighet att komma in vid nio lite för ofta för min smak. Det handlar inte om att jag är lat, utan att jag har väldigt stort sömnbehov. Åtminstone vintertid.
Mitt sömnbehov har alltid varit stort, men i ärlighetens namn har det nog blivit lite värre sen jag började med Mirtazapinet. Det gör mig ju trött på kvällarna (vilket gör det lätt för mig att somna), och jag tror att det ökar på mitt sömnbehov lite dessutom. Däremot har jag ju börjat må bättre sen jag började med det, vilket gör att det blir lite dubbelt. Jag vill inte sluta med Mirtazapinet eftersom det får mig att må bättre, men samtidigt är det jobbigt att alltid vara trött.
Jag har inte kommit fram till något om det här än, mer än att jag identifierat problemet. Vintern är en jobbig tid för mig, och min kropp hanterar det genom att behöva mer sömn. Vad lösningen är vet jag inte, men att ha identifierat problemet är en början.
Det är söndag. Julen är över, nyår står för dörren och innan dess ska det jobbas tre dagar. Jag har lyckats med konststycket att sova halva dagarna hela julen, och undrar hur jag ska lyckas kliva upp i tid imorgon. Å andra sidan vet jag ju att det inte är någon idé att protestera, det är bara att lägga sig tidigt ikväll och hoppas att man vaknar när väckarklockan ringer. Och att man inte somnar över skrivbordet, utan håller sig pigg.
Det blev sådär. På julaftonskvällen kom melankolin över mig och idag känner jag hur allt tar emot. Har suttit och försökt hitta ett wordpresstema för att hålla mig sysselsatt och inte sjunka djupare ner, men istället har jag tappat sugen eftersom jag inte hittar något som passar. Jag funderar på att lägga mig och sova, samtidigt vill jag inte vända på dygnet.
Det blev en halvdan jul, trött och solkig i kanterna. Kanske blir nyår bättre.
Häromdagen var jag i Limbo. Nu har jag tagit ett kliv neråt. För jo, jag märker, dag för dag, hur jag sjunker. Sakta men säkert blir det tyngre och tyngre; jag kommer knappt upp på morgnarna, gäspar hela dagarna, får huvudvärk och är låg. Stressen och röran på jobbet börjar ta ut sin rätt, jag kommer på mig själv att sitta och stirra in i skärmen, oförmögen att göra något.
Jag var hos min terapeut idag, vilket var lika bra som alltid. Det är bra att ha något ställe där man bara kan prata av sig. Just jobbet stod på dagordningen idag. Jag insåg hur påverkad jag är av allt strul på jobbet. Det var inte världens smartaste idé att byta arbetsuppgifter just nu, när allt annat strular. Å andra sidan ville jag inte låta chansen gå mig förbi. Och får jag bara besked vem som ska ta över mina gamla arbetsuppgifter, får jag bara chansen att strukturera upp det jag faktiskt ska göra och inte behöva dras med dubbel arbetsbörda, så vet jag att det kommer lätta.
Jag ska slåss mot den här depressionen den här vintern också. I år är jag kanske lite bättre rustad än tidigare år, ändå vet jag att det inte kommer bli lätt. Ni får nog stå ut med att jag skriver av mig här, för bloggen har blivit en viktig plats för mig. Sjumilakliv är min fristad. Förhoppningsvis tråkar jag inte ut någon på kuppen.
Man går hem från jobbet på fredagkvällen. Ser fram emot fredagkvällen i tv-soffan med chips, idol och Flashforward. Äntligen få njuta av att veckan är över och att sitta uppe lite extra sent framför tv’n. Äta varma mackor och ta ett glas vin.
…men istället börjar man gäspa lagom till första reklampausen, och det blir inte mer än ett glas vin eftersom det känns som om man ska somna. Istället för att sitta uppe sent på kvällen och njuta av ledigheten stapplar man i säng i vanlig tid och sover bort tröttheten.
Det är november. Vi har officiellt trätt in i den andra halvleken av hösten, och idag föll den första snön. Det är alltså just den årstid som jag inte mår så bra av, och min sjukfrånvaro har fortfarande inte ökat. Jag håller mig frisk, dag ut och dag in, och även om jag är rätt trött på kvällarna är det inte omänskligt. Jag kan hantera det.
Och för mig, som har tillbringat hösten och vintern med att sakta men säkert röra mig mot min egen bortre gräns och därefter falla igenom, ner i utmattning och depression, så är det här en ovanlig situation. Och jag vågar inte riktigt lita på det, vågar inte lita på mig själv. Vågar inte lita på att jag kan. Att det kommer gå, att det kommer hålla i sig hela vintern.
Istället utvärderar jag mig själv noggrant varje kväll. Hur trött är jag? Hur gick det att jobba? Har stressutslagen på underarmarna som vintertid brukar vara ilsket röda kommit tillbaka, eller kliar det bara för att jag är lite torr? Varje gäspning, varje aktivitet och känsla granskas som om den låg under lupp.
Jag vet inte än hur det kommer gå, men jag vet att jag ska göra mitt allra bästa för att inte köra slut på mig själv den här vintern. Jag ska verkligen försöka att ropa i tid, se till att jag inte tömmer mina energiförråd utan att jag istället drar i handbromsen i tid så jag kan sakta in lite mjukt och försiktigt.
Kanske kommer det gå den här vintern. Om inte annat kan jag hoppas det.
Det finns kvällar då energin är ändlös, inspirationen utan botten och det känns som om man kan skriva för alltid. Kvällar då man är vaken och kan stanna uppe sent, kvällar då man får miljarder saker gjorda utan ansträngning. Kvällar då man skriver sida efter sida på sitt projekt, kvällar då man bränner skivor och organiserar foton, samtidigt som man diskar, tvättar och massa annat.
…och så finns det kvällar, som inte ens hinner börja. Då man kommer hem från jobbet, trött och låg, och går raka vägen och lägger sig. Kvällar då man sover en tung, drömlös sömn i flera timmar på eftermiddagen. Vaknar till liv strax innan tio för att borsta tänderna en gång till, och sen går och lägger sig igen. Då man inte orkar något, då man bara vill sova och hoppas vakna till en bättre dag.
Jag är trött. Trött i hela kroppen, som om någon kört över mig med en bandvagn. Huvudvärken dunkar i pannan och gör det svårt att tänka.
Jag har varit på besök hos mina föräldrar idag. Träffat dem och min syster med familj. Sambon har varit på släktträff på sitt håll. Och såna här tillställningar tenderar att ta på mina krafter.
För trots att det är min familj det handlar om, trots att det borde vara de människor som älskar mig mest, så är det ansträngande för mig att vara där. Jag kan inte slappna av, kan inte vara mig själv riktigt. Kan inte låta mitt sanna jag komma fram, utan det är en tillrättalagd version av mig som visas upp.
Och inte nog med att det är ansträngande i sig att hela tiden vara koncentrerad, fokuserad på att visa upp en tillrättalagd sida, så blir det en sorts sorg också. En sorg över att det är såhär, att det faktiskt är ansträngande för mig att träffa dem vars umgänge borde vara det mest naturliga i världen.
Så därför är jag trött. Det blir kämpigt att jobba imorgon, men förhoppningsvis överlever jag det med.
Jag vet inte riktigt vad det varit med mig idag. Trött och slut i kroppen verkar vara känslan framför andra, och att bege sig ut i skogen för att leta svamp var jämförbart med att springa Stockholm Marathon. Det kan i och för sig ha att göra med att jag hade jeans på mig, vilket är lite för mycket när man går i skogen när det är 20 grader varmt. Ett par shorts hade funkat bättre. Eller möjligen trekvartsbyxor.
Några taggsvampar rikare styrde jag kosan hem igen och har därefter flämtat i skuggan på altanen samtidigt som jag såg ett Greys Anatomy-avsnitt. Svamparna måste faktiskt ta och skärpa sig snart, framförallt kantarellerna som jag inte sett röken av i år. Det går ju inte att de maskar såhär, hur ska jag då kunna fylla mina glasburkar med torkad svamp?
Anyhoo, sambon föreslog att jag kanske har svininfluensa eftersom jag är så trött. Själv tror jag snarare att det är fågelinfluensa jag har, om det nu är någon influensa alls.
Jag började skriva ett blogginlägg där jag tänkte ironisera över golf som sport. Kalla den för religion och skriva hela blogginlägget som om jag hade upptäckt en ny religion som inte så många visste om. Där människor tillber en liten ljusklädd gud (golfbollen), och samlas på lokala centra för religionen (golfbana) där de visar sin vördnad för guden med hjälp av en lång pinne (golfklubba).
…men någonstans tog energin slut. Och det är litegrann det som är mitt problem nuförtiden: jag är väldigt trött.
Orsaken till tröttheten stavas Mirtazapin. En antidepressiv medicin, som dessutom är lätt sederande varför det alltid tas på kvällen när man ska lägga sig. Och så långt allt väl, att få en extra skjuts när det gäller sömnen är inte alls fel. Enda problemet är… att jag är inte bara trött på kvällen. Jag är trött jämt. Och just trötthet (eller dåsighet) är en känd biverkning av medicinen, så jag antar att det är något jag får ta upp med min läkare nästa gång jag ska dit.
Men tills dess, antar jag att jag kommer fortsätta vara trött. Och dåsig. Vilket såklart påverkar både mina tankar och mitt skrivande, varesig jag vill eller inte.
Gilla!
