Solen strålar från klarblå himmel. Små fluffiga moln flyger förbi i maklig takt. En frisk vårvind blåser, vitsipporna bugar sig i vinden. Jag går ut på gården med arbetshandskar på, tänker rensa örtlandet och jordgubbslandet. Örtlandet rensar jag klart, gör mitt bästa för att utrota de förhatliga brännässlorna som verkar vilja sprida sina skott överallt. Förstöra mina odlingar med sina nätverk av rötter.
Men någonstans där tar min energi slut. Istället för att rensa i jorden med liv och lust sätter jag mig trött på trappen och klappar en av katterna. Kisar mot solen och inser hur trött jag är i hela kroppen. Så jag går in, lägger mig i soffan och vilar mig mot kuddarna.
Det där som skulle göras får vänta till en annan dag.
Idag är det tungt. Varje steg är som att gå i tung lera, varje andetag en kamp. Min reaktionsförmåga är låg, min hjärna känns som om den badar i sirap. Allt går sakta. Jag är trött, vansinnigt trött och att fokusera på jobbet tar alla krafter jag har. Gör uppgifterna mekaniskt men noggrant, ägnar mig åt sånt som fungerar att göra när det är sådana här dagar.
På bussen på väg till jobbet gjorde jag mitt bästa för att hålla tankarna borta. Samtidigt kan jag inte stoppa dem när de kommer, funderingarna på om det där berget är lämpligt att kasta sig ut ifrån eller om man ska välja ett höghus inne i stan istället. Eller om jag har tillräckligt med mediciner hemma. Vilket jag inte har, jag tvivlar på att de mediciner jag äter är tillräckliga för att… ja. Ni vet.
Istället skjuter jag undan tankarna, försöker fokusera på jobbet och tänker att imorgon är det helg. Då får jag sova ut, då får jag andas ut, då kanske mina inre moln skingras lite.
Vissa dagar har man kraft, energi att göra saker. Man kommer hem från jobbet, tar tag i det man känner är mest angeläget, tar promenader, lagar mat och städar.
Andra dagar kommer man hem, inser att den där chokladbiten man sparat från gårdagkvällen har ätits upp av sambon, konstaterar att hallen som man städade igår är fullständigt nergrusad och smutsig igen. Den där energin man kanske hade när man var på väg hem känns långt borta, och även om man hade planer skjuts de raskt åt sidan. Inte ens skrivandet finns där, istället stirrar jag mest på tv och tänker att allt det där som skulle göras ikväll lika gärna kan vänta till imorgon.
Det är en onsdag, en helt vanlig onsdag med ett helt vanligt morgonmöte. Det diskuteras vad som behöver göras, verksamhetsmålen måste uppfyllas, beslut ska tas, inbjudningar ska skickas ut, möten ska planeras. Det är uppgift på uppgift och någon gång kring klockan 15.00 inser jag att min hjärna är överkokt, stekt och överkörd. Spänningshuvudvärken bultar bakom pannbenet, ögonen kliar, man tappar fokus, glömmer saker, gör fel och får göra om.
Så jag bad om en extrainsatt semesterdag och tänker ägna skärtorsdagen åt att ta det lugnt. Because I’m worth it.
Trött. Less. Grått. Segt. Fryser. Låg. Kall. Har gömt mig under en filt och sitter mest och stirrar på skärmen. Får inget gjort. Ingen energi, ingen ork, ingen lust.
Jag är trött. Vansinnigt trött, har varit så hela dagen. Inte fått något gjort, inte haft någon energi att ta itu med nånting. Till veckan ska jag till Stockholm, och jag bävar redan för hur det kommer gå. Om jag kommer orka. Om energin kommer finnas där.
Samtidigt som jag tänker att jag faktiskt har rätt att säga nej och lämna återbud, att jag måste sätta mig själv i första rummet, så blir jag fysiskt illamående vid tanken på att ännu en gång vara den som sviker. Jag är så less på mig själv, less på att jag tackar ja till sånt som det återigen visar sig att jag inte klarar av. Och avundsjuk, avundsjuk på dem som har energi och ork och som lyckas med saker och mår bra. Jag vill också vara sån. Jag vill också kunna genomföra sånt jag drömmer om.
Trött, less, besviken. Det är väl ungefär sån min söndag är.
Det är söndag. Söndag, och jag sitter i min kära fåtölj med en stor filt över benen. Jag fryser, känner mig låg och trött. En annan dag hade jag struntat i det; sett till att göra något praktiskt, ut och gå eller skriva för att komma på bättre tankar.
Idag sitter jag bara här och stirrar på skärmen utan att ta mig för någonting. Jag har ingen ork, lust eller vilja, och även om jag rent logiskt vet att det troligtvis skulle bli bättre om jag tog mig för någonting kan jag inte uppbåda energin.
Solen har strålat från klarblå himmel idag. Jag och hundarna har varit ute på promenad, och det var så varmt i solen att jag kunde ha på mig min höstjacka istället för den varma vinterjackan. Det har droppat från taken och en svag doft av grillad korv har legat i luften.
Så varför har jag varit trött och låg hela dagen? Varför vill jag inget hellre än att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet? Varför är jag låg idag, när jag borde vara lycklig över att vi äntligen fått ljusare dagar och dropp från taken?
Bara en hård kommentar, några ord som kan tänkas vara riktad mot mig eller ännu ett misslyckande, och jag är där igen. Som om någon dragit undan mattan under mina fötter; som om hela min värld, hela min verklighet har kastats åt omkull. Jag kan nästan känna snaran runt mina axlar, runt min hals som hotar att dra ner mig under ytan.
Skillnaden är att nu vet jag att det är en kväll, nån enstaka dag som det är såhär. Hela min tillvaro rasar inte, det är bara ett tag det händer. Det är korta stunder jag förlorar fotfästet, inte för gott. Det är en tröst, men en liten sådan när man kämpar med allt det tunga. Så istället går jag och lägger mig, gömmer mig under täcket och låter sömnen förpassa ångesten och hopplösheten till en annan plats.
I sömnen får jag vila, i sömnen får jag ro. Inte konstigt att den eviga sömnen ter sig som en lockande befrielse ibland – även om jag givetvis vet att det är en alltför lätt utväg. Jag får vackert fortsätta min kamp, mitt stångande mot det tunga mörkret. Och jag antar att jag för varje dag som går vinner en liten, liten seger.
Jag för sömndagbok just nu, på uppdrag av min terapeut. Jag får fylla i ett formulär varje dag över när jag gick och lade mig, när jag somnade, när jag klev upp och hur dagen var. Om jag varit ovanligt trött, om jag sovit något dagtid. Det jag har märkt av att föra sömndagbok är att jag borde vara mycket piggare än vad jag är. Jag sover nämligen runt 8 timmar per natt, men är ändå oftast helt trött och slut på kvällarna. Helgerna ägnas åt att ta igen den sömn jag missat under veckorna, och oftast sover jag runt 12 timmar på helgerna.
Jag vet inte riktigt vad det här kommer resultera i. Det finns förvisso sömnspecialister på mottagningen jag går till, men de sysslar mest med personer som sover för lite. Inte såna som jag, som sover för mycket eller har extremt stort sömnbehov. Förhoppningsvis kan det dock leda till att jag får lite bättre känsla för hur mycket sömn jag behöver, och hur jag ska lägga upp det. Det vore så otroligt skönt att få normalt sömnbehov, att klara sig på 8 timmar per dag och känna sig pigg då. Att slippa gå omkring som en zombie för att man ”bara” sovit 8 timmar den natten.
Jag var hos min terapeut idag. Igen (för den som har läst den här bloggen ett tag borde nog ett mönster börja utkristalliseras nu, nämligen att jag går dit varannan vecka. oftast tisdagar). Vi kom att prata rätt mycket om sömn.
Jag är nämligen den där sortens människa som kan sova hur mycket som helst. Och med hur mycket som helst, menar jag huuur mycket som helst. Får jag sova ut en vanlig (helg-)dag, sover jag lätt 12 timmar. Är det en dag när jag inte mår särskilt bra, känner mig låg och deprimerad, kan jag sova ännu mer. Upp emot 14-15 timmar är inte ovanligt sådana dagar.
Det här är såklart inte normalt. En vuxen person ska klara sig på åtta timmars sömn, men för mig är åtta timmars sömn döden. Då är jag så trött på morgonen att jag har svårt att kliva upp, och jag utnyttjar jobbets flexmöjlighet att komma in vid nio lite för ofta för min smak. Det handlar inte om att jag är lat, utan att jag har väldigt stort sömnbehov. Åtminstone vintertid.
Mitt sömnbehov har alltid varit stort, men i ärlighetens namn har det nog blivit lite värre sen jag började med Mirtazapinet. Det gör mig ju trött på kvällarna (vilket gör det lätt för mig att somna), och jag tror att det ökar på mitt sömnbehov lite dessutom. Däremot har jag ju börjat må bättre sen jag började med det, vilket gör att det blir lite dubbelt. Jag vill inte sluta med Mirtazapinet eftersom det får mig att må bättre, men samtidigt är det jobbigt att alltid vara trött.
Jag har inte kommit fram till något om det här än, mer än att jag identifierat problemet. Vintern är en jobbig tid för mig, och min kropp hanterar det genom att behöva mer sömn. Vad lösningen är vet jag inte, men att ha identifierat problemet är en början.
Det är söndag. Julen är över, nyår står för dörren och innan dess ska det jobbas tre dagar. Jag har lyckats med konststycket att sova halva dagarna hela julen, och undrar hur jag ska lyckas kliva upp i tid imorgon. Å andra sidan vet jag ju att det inte är någon idé att protestera, det är bara att lägga sig tidigt ikväll och hoppas att man vaknar när väckarklockan ringer. Och att man inte somnar över skrivbordet, utan håller sig pigg.
Det blev sådär. På julaftonskvällen kom melankolin över mig och idag känner jag hur allt tar emot. Har suttit och försökt hitta ett wordpresstema för att hålla mig sysselsatt och inte sjunka djupare ner, men istället har jag tappat sugen eftersom jag inte hittar något som passar. Jag funderar på att lägga mig och sova, samtidigt vill jag inte vända på dygnet.
Det blev en halvdan jul, trött och solkig i kanterna. Kanske blir nyår bättre.
Häromdagen var jag i Limbo. Nu har jag tagit ett kliv neråt. För jo, jag märker, dag för dag, hur jag sjunker. Sakta men säkert blir det tyngre och tyngre; jag kommer knappt upp på morgnarna, gäspar hela dagarna, får huvudvärk och är låg. Stressen och röran på jobbet börjar ta ut sin rätt, jag kommer på mig själv att sitta och stirra in i skärmen, oförmögen att göra något.
Jag var hos min terapeut idag, vilket var lika bra som alltid. Det är bra att ha något ställe där man bara kan prata av sig. Just jobbet stod på dagordningen idag. Jag insåg hur påverkad jag är av allt strul på jobbet. Det var inte världens smartaste idé att byta arbetsuppgifter just nu, när allt annat strular. Å andra sidan ville jag inte låta chansen gå mig förbi. Och får jag bara besked vem som ska ta över mina gamla arbetsuppgifter, får jag bara chansen att strukturera upp det jag faktiskt ska göra och inte behöva dras med dubbel arbetsbörda, så vet jag att det kommer lätta.
Jag ska slåss mot den här depressionen den här vintern också. I år är jag kanske lite bättre rustad än tidigare år, ändå vet jag att det inte kommer bli lätt. Ni får nog stå ut med att jag skriver av mig här, för bloggen har blivit en viktig plats för mig. Sjumilakliv är min fristad. Förhoppningsvis tråkar jag inte ut någon på kuppen.