Det är 3,5 månader tills Eclipse, del tre i serien om Bella Swan och vampyren Edward Cullen, kommer på bio. Idag släpptes trailern, där man bland annat ser Bella, Edward, Jacob och även Jane och Alec från the Volturi. Jag älskade ju böckerna, och ser mycket fram emot film #3 – Eclipse är nämligen min absoluta favoritbok av de fyra som serien utgörs av.
Jag kommer garanterat gå och se Eclipse när den kommer på bio!
Ibland krävs det bara en Bella från Twilight för att uttrycka det som plågat mitt hjärta hela dagen:
Death is peaceful. Easy.
Life is harder.
Så har jag då äntligen fått se New Moon, uppföljaren till Twilight. Och jag måste säga att jag är nöjd med filmen, med några små undantag möjligtvis. Framförallt är jag djupt imponerad av regissören Chris Weitz förmåga att skapa vargar som faktiskt såg ut som riktiga vargar – hade samma rörelsemönster, mimik och fysisk byggnad. Det är svårt att göra naturtrogna djur i CGI, och det hade de definitivt lyckats med.
Men det var några scener som jag kände inte gavs det djup de kanske egentligen behövde. I uppbrottsscenen mellan Bella och Edward saknade jag lite av den förtvivlan som Bella känner i boken. Likaså tycker jag att scenen där Bella räddas ur vattnet av Jacob spelades över lite väl fort. Han drog upp henne, hon vaknade till – och sen skulle de gå direkt. I mitt huvud var den scenen längre och mer dramatisk.
Det var väldigt roligt att höra låtarna från soundtracket i filmen; Lykke Li’s ”Possibility” var perfekt till Bellas depressiva period (som var sjukt snyggt filmad). Däremot hörde jag såvitt jag vet aldrig Muse’s ”I belong to you” som även den finns med på soundtracket. Nån som vet om den var med?
Och jajustja – Mike Newton! Jisses vad mycket äldre han såg ut än den första filmen! Jag kände inte igen honom först.
New Moon är både en varmare och en tyngre film än Twilight. Den har mer värme i och med Jacob, men det som är den stora behållningen för mig är Bellas kamp, hur hon når den absoluta botten och långsamt tar sig upp. Det är befriande att se en film där svärtan inte spolas förbi, där den får ta plats och får påverka huvudpersonerna.
Överhuvudtaget är det en riktigt sevärd film för den som har läst böckerna och gillade dem. För den som inte läst någon bok eller sett första filmen är den kanske däremot lite svårsmält i vissa delar. Mycket av de övernaturliga delarna av filmen köper åtminstone jag tack vare att jag läst om dem först. Att bara se dem på film direkt hade nog fått mig att tycka att det hela var lite väl overkligt.
Dagens humor ser ni här till höger. Mattel, det gamla Barbietillverkande företaget har hoppat på Twilight-tåget och lanserar nu Bella och Edward i Barbie och Ken-versioner. Jag kan inte låta bli att uppröras en smula över hur tillrättalagt Barbielik Bella är, och undrar även om personen som designade Edward hade Frankenstein i tanken när han/hon ritade pannan och håret. Pojk, förlåt dockstackarn är ju alldeles fyrkantig.
Håhåjaja. Nån som vill gissa på hur många sådana här dockor Mattel kommer sälja fram till jul? Alldeles för många, gissar jag på…
Jajjamensan! Twilightfansen kan, de. Gäller det premiären av New Moon så gör de hängivna twilightfansen vad som helst för att få tag i en biljett – inklusive att sänka SF.se! Härligt jobbat, tjejer. En annan har ju redan bokat biljett.
Tänkte bara berätta att jag bokat biljetter till den 20 November då New Moon visas. Woho! Jag kommer inte gå på nattvisningen på natten till den 20:e, utan på kvällen efter. Alltså inte den första visningen, utan den andra. Räkna med en exalterad och glad Sjumilakliv den kvällen.
Nämenojhoppsan. Hur blev det såhär? Det var ju inte alls meningen? Gå in på Åhléns sådär oplanerat, och bara rååååka hamna framför filmhyllan. Bara råka. Och så hoppade den här filmen ner i min väska?! Bara sådär av sig själv?!
På något märkligt sätt så reagerade jag inte alls när jag gick till kassan och betalade som om det vore den naturligaste sak i världen. Trots att jag inte alls skulle köpa någon film. Alls. Framförallt inte en jag redan sett två tre gånger.
Nu när jag väl har köpt den är det väl lika bra att se den också kanske? Annars kanske den blir ledsen?
Mmmh… stoppa mig någon, innan jag beställer någon av de här tshirtarna:
…Argh. Kom igen nu, kan det inte vara 20 November snart?
Ännu en dag med förkylning och feber. Ännu en dag i sängen och soffan. Med trött, slött tv-tittande, stundtals avbrutet av slumrande tupplurar, kryddade av feberdrömmar. Alvedon och Ipren, nersnorade näsdukar, vattenflaskan som ser till att hålla mig på en hyfsad vätskenivå. Avdomnade smaklökar som gör att inget riktigt smakar något. Näsan igentäppt så inga lukter når fram. Som om hela jag vore bedövad, som om jag var i en bubbla och inte riktigt når fram till världen.
Och mitt i allt det där så tittar jag på Twilight för hundrasjuttielfte gången och kan inte låta bli att älska den. Igen. Älska hur Bella är lite egen och annorlunda, hur obekväm hon är med att vara ny, hur hon försöker smälta in i bakgrunden för att ingen ska lägga märke till henne. Jag känner igen mig i det. Och jag älskar hur villkorslös Edwards kärlek är, älskar att allt har den där blågrå tonen som min värld har när jag mår dåligt.
Jag blir nog hemma imorgon också. Bättre det, än att gå tillbaka till jobbet och sen bli sjuk på nytt.
När det är såhär mörkt och murrigt på himlen så känner jag mig så hemma. Vart jag än är. Det är som om det där mörka, mulna är Jag.
Och jag tänker att jag skulle nog passa att bo i Forks, som enligt ryktet har mer regniga dagar än någon annan stad/ort i USA. Förutom att jag skulle trivas rätt bra om det bor såna där, eh, märkliga bleka människor där. Vilket det såklart inte gör, det är ju bara en bok. Men ändå.
Ikväll har jag lyssnat om och om igen på min twilight-spellista. Massor med bra musik, och framförallt en låt har fastnat. Muse, Butterflies and Hurricanes. Den är så sjukt bra, underbara gitarrer, vemod, vackert pianospel, bra text, trummor som hela tiden driver framåt. Den är… jag, helt enkelt.
Vill ni, gör vi en liten övning nu.
1) Skruva upp volymen på datorn. Högt. Har du externa högtalare, sätt på dem.
2) Sätt dig till rätta.
3) Tryck på play, få rysningar av Matthew Bellamys underbara röst, den suggestiva musiken och läs den fantastiska texten när du lyssnar:
Change everything you are
And everything you were
Your number has been called
Fights and battles have begun
Revenge will surely come
Your hard times are ahead
Best, you’ve got to be the best
You’ve got to change the world
And use this chance to be heard
Your time is now
Change everything you are
And everything you were
Your number has been called
Fights and battles have begun
Revenge will surely come
Your hard times are ahead
Best, you’ve got to be the best
You’ve got to change the world
And use this chance to be heard
Your time is now
Don’t let yourself down
And don’t let yourself go
Your last chance has arrived
Best, you’ve got to be the best
You’ve got to change the world
And use this chance to be heard
Your time is now
Jag har varit ohälsosamt fast i Twilightvärlden den senaste tiden. De senaste månaderna. Mer fast än vad jag gett sken av här på bloggen. Jag har, sedan i våras, läst hela serien tre gånger. Surfat oräkneliga timmar på twilightsidor på nätet, läst om filmerna, sett första filmen tre gånger, lyssnat på mängder av musik som Stephenie Meyer tipsat om.
Och det har fått mig att fundera på vad det är jag tilltalas så enormt av. Trots är det ju rätt ordinära, tillrättalagda tonårsböcker om olycklig kärlek det handlar om. Och jag är en högst vanlig läsare i 30årsåldern. Vad är det som är så fångande?
Sen insåg jag. Såklart, jag känner igen mig. Inte i hela vampyrgrejen, nejnej – utan i Bella. Att vara ensam i sitt slag på sin skola, att komma ny till en redan etablerad gemenskap, att inte ha särskilt många tjejkompisar. Bella i Twilightböckerna är rätt lik den Sjumilakliv jag själv var när jag själv gick på högstadiet och gymnasiet. Jag passade inte riktigt in, var lite klantig, mobbad, gick oftast för mig själv. Jag läste mycket, precis som bokens Bella och hade inte samma intressen som alla andra.
Sen är böckerna dessutom inspirerade av musik jag verkligen gillar. Muse, Linkin Park, Paramore – den där sortens amerikansk rock som både är storslagen, intensiv och gränsar till Emo. Melodisk rock med mycket gitarrer och en vemodig känsla, som passar mig och hela mitt liv så otroligt bra.
Det är det jag fastnat för. Det är utanförskapet, vemodet, och hur man tacklar det som ung tjej, som jag fastnat för. Mitt liv, mina dagar har samma blåa, dunkla vemodiga skimmer som Forks har i filmen. Att det sedan tillkommer vampyrer, varulvar och evig kärlek är liksom bara en bonus. Och jag inser att allt det där som hände Då fortfarande finns kvar i mig. Jag kanske inte har gått vidare såsom jag ibland intalar mig.
Kanske ser jag mig själv och min kamp med min depression i böckerna. Kanske ser jag min egen längtan efter att må bra i Bellas kamp för Edward. Eller så är det bara tonårsböcker som lyckats ovanligt bra med att fånga just den här läsaren.
Bellas liv skulle kunna vara frid och fröjd, nu när Edward återvänt. Men Edward och Bellas bästa vän Jacob kommer inte överens. Inte nog med att Edward är vampyr och Jacob varulv och de därför har en naturligt instinkt att döda varandra – de är båda förälskade i Bella, och ingen av dem tänker ge upp henne. När ett gemesamt hot närmar sig den lilla staden Forks tvingas Edward och Jacob att försvara Bella tillsammans. Men ett analkande döshot är inte Bellas största problem, utan att hon förr eller senare måste välja – sin pojkvän eller sin bästa vän.
Meyers tredje bok om det omöjliga kärleksparet, människan Bella och vampyren Edward, är min favorit i serien. Jag gillar spelet mellan Bella, Jacob och Edward – hur hennes liv balanseras på en tunn tråd där Bella försöker göra alla till lags. Boken handlar till stor del om denna konflikt mellan de tre huvudpersonerna, och hur Bella ska kunna välja – eller avstå från att välja.
Meyers böcker om Bella är i mina ögon nästintill den perfekta tonårsserien. Kärlek och relationer står i centrum, kryddat med vardagsrealism och en hel del övernaturliga inslag. Som jag tidigare skrivit hänger jag upp mig lite på att Meyer inte låtit sina karaktärer utmana könsroller och gängse normer mer, men samtidigt är berättelsen så fängslande att dessa delar lätt förbises. Det enda jag egentligen har att invända, är att serien är för kort för min smak…
Jag tror att Ljudet av ditt hjärta (eller Eclipse som den heter i original) dessutom kommer bli en alldeles förträfflig film – inte minst för den actionfyllda slutscenen. Filmatiseringen pågår för fullt, och filmen kommer upp på biograferna under 2010.
[rating:4.5]
Förlag: B Wahlströms
Originaltitel: Eclipse
Antal sidor: 530 st
Utgiven: 200907
ISBN: 9132157223
Jag kollade på ”Twilight” igårkväll, lånade den av en kompis. Och efter den filmen så var jag återigen obönhörligt fast i twilightvärlden. Började läsa om ”Om jag kunde drömma” och läste ut den på 2 dagar, och idag klämde jag i mig uppföljaren ”När jag hör din röst”.
För det är något med Stephenie Meyers tonårsromantiska vampyrvärld som gör att jag dras in i den. Det är lite samma fenomen som med Harry Potter-böckerna, det är böcker som inte är skrivna för mig som målgrupp men som ändå tilltalar mig och har en tendens att få mig fast. Nu har jag iofs Pocketblogg som ursäkt, eftersom båda böckerna ska recenseras där och de efterföljande också när de väl kommer ut på pocket.
Nåväl. Det är ett behagligt begär ändå, även om vissa kanske ler lite överseende åt det faktum att en trettioåring fastnat i en tonårsromanvärld. Men jag är så gärna lite löjlig, om det roar någon.