Okej. Jag erkänner.
Jag har fastnat mer än jag trodde för Stephenie Meyers ”Twilight”-serie. Och det är inte utan att jag tycker det är lite pinsamt.
För böckerna är så uppenbart skrivna åt en helt annan målgrupp än 30åriga medelklasskvinnor i samboförhållande som äger hus. Det är tonåringar på 13-20 år som ska älska det här, som ska tilltalas av Bellas viljelöshet inför Edwards attraktion. Det är unga tjejer som ska drömma om hur en vampyr ska komma och ”sweep them off their feet” (okejdå, så långt har det inte gått – än), det är de som ska undra hur det ska gå i serien, vem Bella väljer, om hon kommer få uppnå sin dröm…
Men jag är fast. Obönhörligt fast. Och då tyckte jag inte ens att första boken var särskilt bra. Men redan när jag började läsa den andra boken fastnade jag rejält. Och nu, efter att ha plöjt trean på en (!!) dag och älskat varje sekund av det (den är tokbra. Tonårig, men tokbra), så… kan jag ju liksom inte förneka något.
*ställer sig upp, skrapar nervöst med foten*
”Hej. Jag heter Sjumilakliv, och jag är Twilight-missbrukare.”
(-”Hej Sjumilakliv!”)
(imorgon går jag och köper den fjärde och sista boken. ja, det är okej att förakta mig.)