Redan när jag svänger av gågatan händer det; jag blir mer uppmärksam på min omgivning. Försöker se ut som en vilkensomhelst som ska till våning 1 eller 3 i huset. Stannar till på bottenvåningen, trycker på hissknappen och väntar. Har jag tur får jag ta hissen ensam de två våningarna upp, slipper avslöja vart jag ska. Dörren är en anonym mörkbrun trädörr, med en mässingsskylt som förkunnar vart jag kommit.
Väntrummet. Vita träfåtöljer med rosa kuddar. Några leksaker i ett hörn, tidningar i en korg. Lättsamma, ljusa tavlor från IKEA, stora glaspartier ut mot gatan. Jag har undrat hur de vågar ha stora glaspartier just där i väntrummet. En tv på väggen som visar någon av de ändlösa serier som går dagtid. Vi ser inte på varann, pratar inte och säger inte ens hej, utan sitter bara tysta brevid varandra och väntar. Helst med en tom stol mellan den som sitter närmast och en själv. Vi försöker se ut som att vi inte hör dit, att vi bara är där av en slump. Jag brukar lyssna på musik eller ha med mig en bok, allt för att hålla mig sysselsatt de cirka tjugo minutrarna jag får vänta.
Idag är det två andra där. En ung tjej med kortklippt, omsorgsfullt stylad frisyr, blå jeans och en grön jacka. Hon lyssnar på musik precis som jag, men på hög hög volym som om hon vill stänga ute omvärlden. Bredvid henne en äldre man, fårad i ansiktet, i mörkblå jacka, svarta byxor och med en mörkblå gubbkeps.
Sen blir det min tur. Jag går in, sätter mig i den mörkblå fåtöljen. Det står som alltid en ask näsdukar på det lilla bordet som skiljer våra fåtöljer åt. Vi pratar om min panikångestattack förra veckan, om hur fort tankarna på att ge upp kommer tillbaka. Om trötthet och slut på ork och slut på vilja. Timmen passerar, och till slut reser jag mig upp ur fåtöljen, tar på mig jackan och går. Passerar genom korridoren, öppnar den bruna trädörren och låter den falla igen efter mig.
Jag vänder mig inte om för att se på skylten.
