Ärligt talat förstår jag inte varför det är såhär. Det har äntligen blivit vår, snön smälter och solen strålar om dagarna. Det är min favoritårstid. Och jag mår sämre nu än vad jag gjort på hela vintern.
Det är inte katastrof. Jag är inte helt under isen. Men min säkerhetsmarginal är så mycket mindre nu. Det krävs så lite för att jag ska känna mig låg, att mina tankar ska börja snurra. Känslan av hopplöshet, att jag inte orkar mer. Ångesten. Tårarna som så lätt bryter fram bakom ögonlocken.
Jag försöker kämpa, försöker skjuta bort tankarna och känslorna som bara drar mig ner. Oftast går jag och lägger mig, låter sömnen skölja bort allt det onda och jobbiga och hoppas på att vakna upp till en bättre dag. Men jag vet inte, förstår inte varför depressionstendenserna kommit tillbaka. Jag borde må bra, jag borde känna hur allt lättar i takt med att snön smälter och våren gör sitt inträde. Jag har aldrig haft några vårdepressioner. Å andra sidan är jag inte förvånad över att min kropp och mitt psyke slår tillbaka mot mig.
Det har hänt så många gånger förut.





